--Folkmusikfest Älvkarleby

Carl Ersson Bössa, Byss-Calle, 1783 - 1847.

Byss-Calle var av vallonsläkt. Fadern var hammarsmed på Öhns bruk, Älvkarleö, där släkten funnits i generationer. Troligen kom släkten - Byss-Calles farfarsfarfar - till Älvkarleö från Wesslands bruk när bruksdriften började i 1659.

Troligt är att vallonnamnet Boussards försvenskats till Bössa, vilket lokalt blev Byss, (Bössa - byssa).

Byss-Calles far Erik Jansson Bössa var hammarsmed på Älvkarleö. Där hans far Johan Ersson Bössa var smältardräng, gift med Christina Laurentsdotter Bonnevier.
Far Erik bröt yrkestraditionen då han gifte sig med en bonddotter i Östanå, Älvkarleby, och blev bonde.
Byss-Calles mor Catharina (Caisa) Jacobsdotter Henning var dotter till bonden och "riksdagsmannen" Jacob Persson Henning och Margareta Mattsdotter.
Valloner i släktena på såväl faderns som moderns sida så långt det går att följa släktleden.

Byss-Calles föräldrar, Erik och Caisa, övertog bondgården i Östanå. På gården föddes Calle som yngst av sju syskon. De flesta dog som barn. Systern Greta och brodern Anders blev Calles syskon i livet.
Brodern Anders blev den som i arvet efter föräldrarna övertog föräldragården. Men Byss-Calle fick också mark i arvsuppgörelsen och fick dessutom, genom ett testamente, även ärva sin moster Christina som ägde ett hus på den mark Byss-Calle fått i arvet efter föräldrarna; hus och lite mark gjorde att han blev småbrukare på en arvsdel i föräldrahemmet.

Byss-Calle gifte sig med en skolmästaränka. Skolmästaren hade drunknat och hans hustru Brita CarlsdotterWahlberg stod ensam med fyra minderåriga barn, Cajsa-Lotta född 1824, Anders Gustaf 1822, Carl-Erik 1819 och Margareta Johanna 1816.
Barnen kom att växa upp med Byss-Calle som styvfar.
Tillsammans fick Calle och Brita sonen Johannes "Jan" Carlsson Bössa, 1829 - 1874.
Jan dog ogift och lämnade inga barn efter sig, därmed sågades den direkta arvsgrenen efter Byss-Calle av för gott.
Jan, som var fiskare, spelade också nyckelharpa. Och var ofta anlitad spelman i bygde.

Han var även fiskare. Från en sjöbod i Billhamn, norra Upplandskusten, bedrev han strömmingsfiske i havet utanför Dalälvsmynningen. Fångsterna gick till hushållet eller byttes på marknaderna mot spannmål.
Han hade också ett avlönat yrke som pråmroddare på Dalälven. Järnvaror bl.a. ankare från Söderfors bruk, transporterades med häst till Älvkarleby varifrån de pråmroddes till kusten och Skutskär för lastning på skepp. Han var avlönad som bruksarbetarna vid
Söderfors.

Familjefar, småbrukare, fiskare och pråmroddare var Byss-Calle. Men berömd har han blivit som spelman. Troligen fick han musikalisk vägledning av klockaren Johan Örnmark som hjälpte "både hög och låg" och fick erkännande av ärkebiskopen för sitt ungdomsarbete i Älvkarleby.

Byss-Calle blev den tidens förnämste nyckelharpspelare. Han kallades att spela på bröllop, kalas, fester och danser. Han skapade sig en egen förnämlig repertoar och
inspirerades av bygdens natur och liv då han gjorde sina låtar; polskor, valser, marscher, stek- och skänklåtar.
Han gav låtarna enkla och förståeliga namn som, Isbrytar´n, Branten, Glädjen, Tranan, Storsvarten, Byggnan, Klockstapelvalsen, Lärkan o.s.v. Anknytning till och påverkan av de högre ståndens musik finns i låtarna; den oskolade spelmannens tolkning av 1700-tals kompositörerna som t.ex. Mozart, Bach och Teleman.

Byss-Calles bästa elev var Daniel Skärberg född 1811 i Gårdskär. 15 år gammal blev Daniel elvev hos då 43 åriga Calle. Tre år senare spelade Daniel på bröllop. Han spelade sedan vidare i bygden till mitten av 1880-talet.


Arrangörsföreningen - Folkmusikfest

Första sidan