--Folkmusikfest Möklinta

Bakgrund


Stor låtskatt i Möklinta

Ann-Britt Sommer i Sala har gjort en sammanställning om Möklintamusiken och har hittat flera intressanta texter. De berättar om en stor folkmusikskatt i Möklinta.
Den mest omfattande texten är en artikel från 1928 publicerad i tidningen Hembygden nr 8 och den visar att många spelmän spelade klarinett.Skribenten var Ernst Granhammar. Här publiceras texten med smärre redigeringar.

Att Möklintabygden varit en spelmansbygd i alla tider, torde vara välbekant i Västmanland. Söndagen den 15 juli 1928 fick man även reda på, att andra bygder än Möklinta hade duktiga spelmän inom landskapsgränsen.
Av de 21 spelmän, som deltogo i spelmansstämman, kan man nästan säga, att ingen direkt översteg den andre i fråga om utförandet av låtar. Fiolspelet var gott, och man spårade en viss hurtighet, särskilt ifråga om samspel. Klarinetterna voro också goda, fast man måste här säga, att A. J. Johansson i Österbo, Möklinta var betydligt överlägsen de andra. Med detta säger jag inte, att de andra voro dåliga utan tvärtom mycket goda klarinettister, men Johanssons spel är det bästa jag hört vid framförandet av allmogelåtar på klarinett.

Det är glädjande, att det ännu finnes spelmän, som traditionstroget hålla klarinettspelet i hög klass. Klarinettspelet i Möklinta har mycket gamla anor, och jag hyser hopp om, att det kommer att fortleva. Det fanns unga klarinettister, som voro lovande för framtiden, och så länge som Johansson i Österbo har några klaffar kvar på sin klarinett, så önskar han nog ha goda spelmanskamrater, och han kommer säkert att lära upp många pojkar ännu.

Även nyckelharpan var gott och bra representerad av tvenne spelmän, som överraskade med utmärkt spel såväl solo som i samspel. Vad som särskilt tilldrog sig uppmärksamhet, var det stora antalet unga spelmän. Det lovar gott för folkmusikens framtid.

Vad som fattas i någon mån torde vara den gamla säkerheten och hurtigheten, som fanns hos min barndomstids gamla spelmän.
Det är nog till stor del beroende på, att inte spelmännen nu som förr bli tingade till bjudnings- och logdanser, där de givetvis fingo god rutin och ett säkert spelsätt. Det byttes låtar, och man gick till varandra för att spela och öva mellan danstillställningarna. Man ställde även rätt stora fordringar på en bygdespelman förr i tiden, och det var en stor heder för en spelman att få spela på ett stort bondbröllop eller ett storkalas. Den som då blev tingad att spela, måste kunna sin sak och skiljas ifrån den med heder. Detta sporrade intresset och det gällde att bibehålla en position som bygdens förnämsta spelman, men på samma gång gällde det för de yngre att även göra de gamla äran stridig, de gamla, som fått namn som storspelman.

Genom de numera bortlagda storkalasen med spelmän och dans samt fiolens utbyte mot grammofon, handklaver, radio och allt sådant, så blir det ju en naturlig följd, att folkmusiken lägges bort och f. ö. allt utövande av musik blir slopat, och vi få maskinmusiken ur plåthuvar och blåsbälgar. Det är därför glädjande att konstatera, hur gott folkmusikens sak fortfarande står i Västmanland. Om jag nu säger, att spelmännen i allmänhet borde försöka lägga sig till med litet mera säkerhet i spelet, så klandrar jag ej utan ger ett gott råd i bästa välmening.
Det ska vara någonting av Hjort-Anders spelmansanda – något litet ”tusanjäkla”.
Spelmansstämman i Möklinta hoppas jag kommer att följas av flera, och då skola vi nog konstatera, att rampfeber och missledande blygsamhet blåst bort med den sommarvind som i söndags blåste över slätten och gammelgården i Möklinta. Vid nästa stämma skola vi säkert ha tio stycken nya spelmansnamn att räkna upp, som denna gång voro så blygsamma, att de dolde sig bland åhörarna.

Om Möklinta i Uppsalaarkiv
Jag var för en tid sedan till Uppsala till Språk och folklivsinstitutet (SOFI) och tittade i gamla handskrivna papper. Det fanns en man som hette W. Palmblad som har åkt runt i bygderna och intervjuat människor.

Texterna är som fragment och det finns inga namn på de som blivit intervjuade. Här kommer några exempel ur dessa texter. Här är texterna markerade med kursiverad stil.

Dansvallarna” ligger mellan Forneby fäbodar och Östervad. Det finns märken efter dom. Förr var det öppen mark ner till Hällsjön. Där samlades ungdomen till lek och dans från byalaget och från fäbodarna.
Vid ett tillfälle kom en fin herre och bjöd upp till dans en flick som var mycket högfärdig. Å han dansa med henne ner i sjön, å dom försvann för alltid.
När vi gick till dans, så gick vi efter vägen med spelman, och det gick i takt och var så roligt. Det fanns inget roligare. När vi gick hem, hade vi spel också.
”Fornebyleken” började dom å gick i varenda gård å fick dansa å leka. Dom började vid Helgsmässa och gick över hela byn. En kväll, när dom var hos oss, hade vi många spelmän. Fiol, basfiol å dragspel. Dom dansade i nars-stugún. Det var ett rum i stället för salen, oeldat. Eljest dansade dom på logen.
Min farfar var storspelman. Han spelade på många bröllop. Min farfar hette Samuel Nordström. Det var en klarinett spelman från Nässelbo, Stor-Sta-Petter. Så blev min farfar arg på Petter och ville inte ha med honom på kalas, för han söp, utan tog klarinettspelman från Broddbo. Lars Jansson blev arg och sa: ”Nu ska du akt dej för Stor-Sta-Petter är en riktig rackare.” Farfar sa: ”Den är jag inte rädd för.” Det gick bra till dom kom till vapenhuset. Då brast allavsträngarna på en gång, så stallet flög från fiolen. Men farfars kamrat blev inte rädd. Men han lappade den, och när dom var vigda, var han i ordning igen med fiolen. När dom spela ner till prästgården gick det bra. När dom kom hem – ick var bröllopet var, kommer jag ihåg – stryker varje sträng igen. ”Det går åt hårt på strängarna”, sa han.
På natten gick han till Östankil till Lars Jansson och tog fiolen med. Då sa Lars Jansson: ”Det var lagom åt dej, du skulle ha talat mej te, innan de bar å, så skulle ja ha frälst fiolen åt dej,” sa han. ”Å, nu ska ja tala om, att nu kommer nog strängarna att hålla, men Petter får nog igen det.”
Lite efter skulle Petter spela och dom hade en fiolist, Björnberg, eller vad det var. Och då skulle dom spela efter vägen till kyrkan. På Valsätra gärde satt Petter och blåste, då lossnade ”skräét” (= ändan på klarinetten) och ramla ner och hjulet gick över det , så att det gick i tusen bitar, Lasse sa: ”Han får mer än”.
Sen höll strängarna för farfar. Men jag har inte vars not det.

Om Möklintamusiken i notbok från 1988
I notboken ”Folkmusik i Västmanland” från 1988 står det:
Möklintatrakten har – så långt vi kan gå tillbaka i tiden och ända in i våra dagar – varit rik på spelmän, och är en av de få platser i Västmanland där spelmanstraditioner och västmanländsk folkmusik finns bevarad.
I denna notbok står även skrivet om Erkers i Västerbo. Jag har vuxit upp i granngården och har hört spelmansmusiken som barn. Ingvar Carlsson var min första selmansförebild.
Så här står det det i notboken, se text i kursiverad stil:
Ingen gård i Västmanland har såsom Västerbo i Möklinta ”fostrat” goda folkmusiker. Alltsedan ”Västerbo-Kalle” år 1854 flyttade in där och intill våra dagar har gården bebotts av skickliga musiker. Ingen plats i Västmanland har heller bevarat så många låtar, tack vare att gården under 2 generationer bebotts av f.d. notkunniga yrkesmusiker, som med van hand tecknade ned sina och andras låtar i digra notsamlingar. Även Gustav Landin organist och klockare, och sonen Robert Landin var not kunniga och tecknade ner ett stort antal låtar.

Ann-Britt Sommer


Arrangörsföreningen - Folkmusikfest

Första sidan