--Folkmusikfest Svärdsjö

Bakgrund

Finnskogsdanser - Bakgrund om finnskogens danser
Finnskogens folkmusikskatt - Om finnskogens och Ödmårdens folkmusikskatt
och danser

Finnskogen och Ödmården
Finnskogen och Ödmården är två begrepp som etablerats för att beskriva området mellan norra Gästrikland, östra Dalarna och södra Hälsingland. Varken Finnskogen eller Ödmården täcker hela detta område men de är de enda geografiska begrepp som funnits. Det har varit lätt att se att det finns omfattande äldre folkmusiktraditioner bland människorna i detta område. Därför har begrepp som finnskogens musik och finnskogslåtar spridits sedan 1970-talet när folkmusiken blev alltmer populär.

Finnskogen kallas de områden där finländska invandrare bosatte sig från slutet av 1500-talet och sådana områden finns på flera ställen i mellansverige.
Ödmården är ett äldre begrepp som omfattar skogsområdet mellan Svealand och Norrland, ett mycket vidsträckt område.
Det omfattade hela gränslandet mellan Hälsingland och Gästrikland och sträcker sig ända bort till Svärdsjö i östra Dalarna.

På medeltiden var detta ett vildmarksområde som successivt började befolkas. Själva hjärtat av Ödmården blev under 1300-talet Skogs socken i södra Hälsingland.
Finnskogen täcker inte området ända ut till Gästrikekusten. Lingbo, Själstuga och Skog ligger helt utanför finnskogen.

Det som idag betecknas som finnskogar, inom och utom Ödmården, var i huvudsak ödemark fram till Gustav Vasas regenttid på 1500-talet. Endast ett antal fäbodar beboddes sommartid.

Området genomkorsades sedan långt tillbaka i tiden av några färdleder. Från Ockelbo och upp mot Ljusnanbygden vid nuvarande Skog följde den så kallade finnstigen den nord/sydgående rullstensåsen. Detta var en viktig färdled ner mot mälardalen. Den användes tillbaks till vår tidräknings början och sannolikt ännu tidigare.

Längst i väster drog den forntida färdvägen, den så kallade Hälsingskogen fram, från Falun över Svärdsjö till Alfta i Hälsingland. Man reste vintertid över sjösystem och övernattade bland annat i Dalstuga, några kilometer från Bingsjö och i Mållångsstuga i Hälsingland. Leden utnyttjades redan av Olav den helige år 1030.

På 1580-talet började finnar invandra. De bosatte sig i området och därmed lades grunden till begreppet finnskogen. Invandringen pågick till omkring 1640.
Med de finländska invandrarna etablerades i området en rad orter med finsk befolkning som brukade jord och skog. Orter som Bingsjö i Dalarna, Annefors i Hälsingland och Kungsberget i Gästrikland har alla det gemensamt att de ligger i den så kallade finnskogen. Det är ingen tillfällighet att spelmannen Pekkos Gustaf bodde i Bingsjö eller att det i Kungsberget i Sandvikens kommun finns en polska som heter Rikorpilåten. Det är naturligt för en befolkning som har finska som modersmål.

Föreställ dig dessa skogfyllda gränsområden, mellan norra Gästrikland, södra Hälsingland och Östra Dalarna, utan moderna vägar, bilar och telefoner.
Så var det för 150 år sedan. Den tidens spelmän var ofta småbönder, skogshuggare och bruksarbetare.
Människor bosatte sig permanent i hela finnskogsområdet.
Jakt, fiske, boskapsskötsel samt det produktiva svedjebruket gav bärgning åt finnarna.

Svedjebruket krävde stora skogsområden och förbjöds omkring år 1700. Skogen behövdes till att framställa kol till den expanderande järnhanteringen.
Järnet var Sveriges viktigaste exportvara från 1600 till 1850.
I utkanten av finnskogen anlades hammare, hyttor och järnbruk. Finnarna blev kolare och dagsverkare vid dessa anläggningar. Dessutom flyttade fler människor till de nya bruken från andra delar av landet.

Efterhand assimilerades finnarna. Språket levde dock kvar in på 1800-talet.
Staten gav bruken tillgång till stora skogsområden. Kolning och forkörning blev viktiga inkomstkällor för finnskogens folk. Man började göra inköp i brukssam-hällena och självhushållningen luckrades upp.

Mot mitten av 1800-talet blev det sämre tider för de små järnbruken, i stället expanderade sågverksindustrin, skogen fick ännu ett användningsområde. Återigen kom många nya människor till finnskogen, nu för avverkning och flottning. Forkarlarna och kolarna blev skogsarbetare och flottare.
Även de nya arbetena var säsongsbundna, vilket gav möjlighet till bruket av de egna åkrarna.

Kulturellt sett var finnskogen en enhet. Näringar, samfärdsel, musik och dans hade en enhetlig karaktär. Finnskogens folk hade mer gemensamt med varandra inbördes än med befolkningen i centralbygderna.

Finnskogsdanser
Det finns en stor folkmusikskatt med musik och danser i det så kallade finnskogsområdet i norra Gästrikland, södra Hälsingland och Östra Dalarna. Uppskattningsvis 20 gamla danser har upptecknats i detta område och många spelmanslåtar. Det finns ett stort intresse bland folkmusikfolket i Sverige för musik och dans från finnskogsområdet. Danskursen Finnskogens Danser i Åmot 16 juli 2004 är huvudsakligen baserat på ett urval av dessa danser.
Bland de mer kända polskedanserna i området finns polska från Åmot i Gästrikland, Bingsjöpolska från Dalarna och polska från Alfta-Arbrå i Hälsingland. Dessa danser hör till den äldre folkmusiktraditionen med låtar som i spelmansvärlden ofta kallas 16-delspolskor.
Det finns även polskor där man dansar åt båda håll, något som bara skickligare dansare klarar. Det finns en sådan dans från Ockelbo och en annan från Svärdsjö.
Många lokala gammeldansvarianter, till exempel lokala varianter av valser och schottisar, finns bevarade. Det handlar sannolikt om danser som var lite extra roliga att dansa och därför har de överlevt in i våra dagar.

De flesta av finnskogens danser är upptecknade i Ockelbo kommun i Gästrikland, av Benno Eriksson som bor i Gävle.
Sammantaget finns idag ett 40-tal gamla folkliga danser upptecknade i Gästrikland, danser som i dagligt tal kallas gammeldanser eller polskor. De flesta av dessa danser är upptecknade i Ockelbo kommun.
Av landskapet idag kan ståta med en stor skatt av gamla folkliga danser är huvudsakligen dansaren Benno Erikssons och spelmannen Tony Wrethlings förtjänst. Benno Eriksson hittade 1969 de tre första danserna i Årsunda i södra Gästrikland, en polska, en schottis och en vals. Benno Eriksson och Tony Wrethling hälsade på hos gamla personer och hittade den ena dansen efter den andra.
Innan detta kartläggningsarbete startade var Gästriklands folkliga dansskatt i praktiken okänd.
De gamla polskedanserna slutade ungdomen att dansa allmänt ungefär 1920. Benno Eriksson var ute i tid och lyckades hitta några av de som var unga i början av seklet.
Gammeldans var mycket populärt fram till andra världskriget och många lokala varianter utvecklades i landskapet. Därför finns många varianter av vals, schottis, polska och andra danser.
När detta kartläggningsarbete nu förts i hamn kan danserna på nytt bli tillgängliga för alla som vill prova på.
Gammeldansmusiken (vals, schottis, polka och mazurka) har sina rötter i centraleuropa och spreds som en modevåg över stora delar av världen under 1800-talet. Gammeldansen har idag en stark ställning i länder som Norge och Sverige.
Polskorna har äldre rötter och historiskt ett mer begränsat spridningsområde. Det vi kallar polskor i Sverige har eller har haft sin motsvarighet i Sverige, Finland, Baltikum, delar av Polen och delar av Tyskland, Danmark och Norge. Det är polskans ”hemländer”. Under 1500- och 1600-talen fick så kallad polsk dans spridning i detta område. Polskan fick aldrig fotfäste i till exempel Storbritannien, Irland eller Frankrike.
Men nya kulturvågor urholkade så småningom polskans ställning och antalet aktiva utövare reducerades. I till exempel Danmark finns bara mindre rester kvar. I Tyskland sannolikt nästan inget alls.
Under 1960-talet tog utvecklingen på nytt fart och sedan dess har framför allt polskan fått spridning både i Norden, Europa och i USA. Det lär idag finnas flera tusen polskedansare i Nordamerika.

Finnskogens folkmusikskatt
Det finns en rik folkmusikskatt med äldre musik och danstraditioner i området mellan Gästrikland, Hälsingland och Dalarna. Det är en folkmusikskatt som folkmusikfolket älskar. Sedan 1970-talet har alltfler börjat spela låtarna och dansa de många danserna.

Det handlar om ett geografiskt område som grovt sett kan begränsas av Bingsjö i väster, Axmar i öster, Annefors i Alfta och Kungsberget i Sandvikens kommun.
Det finns väldigt stora likheter i spelmansmusiken i detta område som överlevt in i våra dagar. Där finns gemensamma låtar och spelsätt och det kan folkmusikforskare konstatera genom att helt enkelt göra jämförelser.
Att det ligger till på detta vis är naturligt eftersom det handlar om ett utbyte i närområdet.

I folkmusiksverige är Bingsjö den mest kända orten och Bingsjö i Rättviks kommun är idag en symbol för den äldsta svenska folkmusiktraditionen.

Ett bra exempel som fångar hela saken är spelmannen Anders Jansson-Wikström (1830-1918) från Sjösveden i södra Hälsingland. Han är känd under smeknamnet Vingel-Anders och var en kringvandrande smed och skomakare.

Hans låtar finns spridda i södra Hälsingland, norra Gästrikland och östra Dalarna.
Vingel-Anders spelade med en rad personer som i dag är kända som de historiska spelmansprofilerna i området. Han spelade med Pekkos Per från Bingsjö.
Välkände Hjort-Anders spelade låtar efter honom. Vingel-Anders spelade med
Jon Andersson Spetz i Åmot och med Karl Lindblad som bodde i Axmar och Lingbo. Spelmannen Gustav Jernberg, en annan viktig profil, hörde Vingel-Anders och Karl Lindblad kappspela i början av århundradet, det var 1907.

Det var inte bara Vingel-Anders som for omkring i bygderna.
Hjort-Anders och andra spelmän från Bingsjö arbetade i skogen i södra Hälsingland och norra Gästrikland.

En följd av det omfattande utbytet är att många populära låtar finns i olika varianter i området. Ett exempel är den välkända Bingsjölåt som kallas Hjortingens polska. Varianter finns i Alfta och i Skogs socken norr om Axmar i Gästrikland.
Det handlar dessutom inte bara om gemensamma låtar. Det finns stora likheter i själva spelsättet. Sättet att spela den allmänt förekommande jämna polskan har stora likheter i området. Polskorna har dessutom ofta rik ornamentik, något som kan spåras tillbaka till 1700-talet.

Folkmusikforskare beskriver saken så att Sverige är delat i ett östligt och ett västligt folkmusikområde. Gränsen kan dras långt norrifrån och ända ner till Skåne. Den musikaliska gränsen går rakt igenom Dalarna, väster om Bingsjö men öster om Rättvik. Musiken från Ore, Bingsjö och Svärdsjö hör till det östra låtområdet och där hamnar naturligtvis även Hälsingland och Gästrikland.
Det mesta av spelmansmusiken är dansmusik. Och det finns många äldre danser nedtecknade i området. Danser med rötterna i 1700-talet och tidigare. Det gäller naturligtvis i första hand polskedanser.
En av de mest populära polskedanserna i landet är den som kallas Bingsjöpolskan och det finns stora likheter mellan Bingsjöpolskan och motsvarande danser från Alfta i Hälsingland och Jädraås i Gästrikland.
Att snurra åt båda håll i polskedanser förekom när polska dansades allmänt. I själva omdansningen snurrar man först åt ena hållet och sedan åt det andra. I Sverige finns bara ett fåtal sådana danser upptecknade. Två av dessa uppteckningar är gjorda i Svärdsjö i Dalarna och i Ockelbo i Gästrikland. För dem som dansar polska är det en utmaning att kunna snurra åt båda håll.



Arrangörsföreningen - Folkmusikfest

Första sidan